Det här är ett inlägg som jag känner att jag både måste och vill skriva. Olyckan som skedde förra sommaren har påverkat mig både psykiskt och fysiskt i stor utsträckning. Framförallt har skadorna jag fick påverkat min träning på många olika sätt och gör än idag. Jag vet att jag kommer att få anledning att referera tillbaka till detta inlägg vid flera tillfällen av olika anledningar så jag känner att det är viktigt att det skrivs. För många människor kanske det här är en liten olycka med små konsekvenser och det finns givetvis många som varit med om betydligt värre saker än det här. För mig är dock olyckan viktig och jag kan bara utgå från mina personliga erfarenheter och känslor. Det är inget försök att få sympatier, bara en berättelse ur mitt liv. Ni som tycker att ni hört nog om det här kan bara titta på hur brun jag var på bilderna i slutet när jag varit sjukskriven hela sommaren 
Well, här kommer det…
Olyckan
Den 2 juli 2010 var jag på väg hem från jobbet, klockan var ungefär åtta på kvällen och det var fortfarande ljust ute. Jag bodde då i Johannesfred (Bromma) och promenerade över Huvudstabron från tunnelbanan. När jag var på väg upp för bron noterade jag en cyklist som kom emot mig, högt upp på bron. Cyklisten höll sig nära staketet mot vattnet så jag gick helt enkelt på andra sidan. Jag hade inga hörlurar i öronen, lyssnade inte på musik eller pratade i telefon men däremot tittade jag ner under bråkdelen av en sekund. Sedan smällde det.
Jag blev påkörd rakt framifrån med stor kraft och slungades ner i asfalten. Jag hörde inga bromsljud, inget varningsrop, inget skrik, ingenting som kunde ha förvarnat mig innan smällen. Cyklisten hade fått upp hög fart då han kom i nedförsbacke och han gjorde ingen inbromsning för att sänka farten. Han körde rakt på mig. Hjärnan registrerade bara att det helt plötsligt var svart framför mig, tyvärr hann inte kroppen reagera och kasta sig undan i tid. Det var en kraftig smäll som orsakade stor smärta i träffögonblicket. Jag reste mig dock upp jättefort, ni vet sådär som när man ramlar och undrar om någon såg. Skillnaden den här gången var att jag vinglade omkring och bara upprepade ”aj, aj, aj…”, hyfsat högt. Jag var nämligen jättechockad och förstod först inte vad som hänt.
Strax efter smällen stannade en kvinnlig cyklist. Hon frågade hur det hade gått och hon sa att hon såg att han körde på mig. Hon sa dessutom att han verkade full och att han vinglade, därför vågade hon inte cykla om honom. Jag bad henne ringa 112 direkt. (Jag var i chock och kom inte på att jag borde tagit hennes kontaktuppgifter då hon var vittne till olyckan. Så dumt!)
Min första tanke när jag såg mannen som låg på marken var ”åhhh nej, han dog och jag stod i vägen!”. Tänkte kanske inte helt rationellt om vi säger så! Jag gick snabbt fram till honom där han låg medvetslös och då kände jag att han luktade kraftigt av alkohol. Jag kontrollerade att han andades och lade honom i framstupa sidoläge. Jag försökte hjälpa honom så gott jag kunde trots mina skador, jag kände inte riktigt efter just då men jag märkte ju att jag var blodig på hela axeln och benet, inte kunde använda höger arm och hand och kände mig rejält mörbultad. Ganska omgående så fick jag ta över och prata med larmcentralen och ärligt talat så tror jag att det satt någon sommarvikarie där. Det var skrämmande hur trögfattad mänskan var när det gällde att förstå var vi befann oss och vad som hänt. Hon skickade EN ambulans och ingen polis. Mycket underligt. När ambulansen kom till platsen så tog de hand om cyklisten, de tittade lite förstrött på mig och den manliga ambulansföraren sa ”äh, du har nog bara stukat tummen, åk till en närakut!”. De ansåg inte att jag var nog skadad eller chockad för att de skulle ta med mig i ambulansen, vilket i efterhand känns väldigt konstigt. Jag ringde till min dåvarande sambo som (tack och lov!) kom till platsen ganska snabbt. Han ringde direkt till polisen för att upprätta en trafikmålsanteckning (anmäla att det skett en olycka helt enkelt) och bestämde sig snabbt för att vi skulle åka upp till Karolinska Sjukhuset. Det var ju en himla tur det med tanke på de skador jag fick. Jag var hela natten på sjukhuset, röntgade både axel och tumme och det slutade med att jag gick ut därifrån med gips på höger hand. När v klev ut genom dörren började jag storgråta och utbrister ”jag kan inte köra pump på hela sommaren och inte filma min combat licens!”. Såhär i efterhand är jag givetvis glad att jag inte slog ut tänderna, fick skallskador eller bröt benen men just då var mina klasser allt jag tänkte på. Man är bra knäpp!
Skadorna
Jag fick skrapsår, blåmärken och ”lårkakor” på höger axel och hela höger ben, från höften ner till fotknölen. Jag stukade alla fingrar och handleden på höger hand. Min axel blev rejält skadad på flera sätt, bland annat skedde en subluxation (grad ett) av nyckelbenet vilket innebar att ledbanden under AC-leden blev rejält uttänjda (AcromioClavicularleden är alltså leden mellan nyckelbenet och ”axeln”). Bicepssenan och supraspinatus fick sig rejäla smällar och det såg ut lite som att nyckelbenet ”poppat upp” och armen bara hängde. Ett ledband i tummen slets av vid sitt fäste och drog med sig en benbit (fraktur, MCP I), även detta på höger hand vilket var anledningen att jag fick handen gipsad. Olyckan påverkade mig givetvis även psykiskt. Mycket det faktum att jag inte kunde träna och leda mina pass som jag ville, oro för framtiden och skadornas omfattning. Under en väldigt lång tid spelades olyckan och panikkänslan upp i mitt huvud, framförallt när jag gick upp för bron.
Första gipset Nytt efter 10 dagar Solblekt och illaluktande
Efter olyckan
Jag kunde inte lyfta armen högre än till brösthöjd under de första veckorna så att sätta upp håret, sminka sig, ta på sig kläder, duscha, laga mat och så vidare blev väldigt stora utmaningar. Jag blev sjukskriven från mitt jobb på SATS och på ”Systrarna Degens” (café och glass stuga på Fjäderholmarna). Jag fick åka och handla kläder med knappar framtill, en biki som inte skulle knytas bakom nacken och även en ny sport-bh med knäppning (kunde ju inte dra något över huvudet). Vår semester som skulle innefatta camping och kajakpaddling fick planeras om ganska rejält.
Två dagar efter olyckan tog jag min första, långsamma, försiktiga löptur. Sedan sprang jag, och sprang och sprang. Jag som aldrig gillat löpning såg detta som min enda chans att inte förlora förståndet totalt. Jag var odräglig att umgås med eftersom att jag inte kunde träna som jag ville, inte i närheten, och jag insåg verkligen hur viktig träningen är för att jag ska må bra och vara lycklig! Efter ungefär en månad började jag gå på spinning också, så ni kan tänka er hur gipset luktade när det skulle tas av efter 6 veckor! 
Jag gick på ett gäng behandlingar för biceps och supraspinatus hos en sjukgymnast under hösten samtidigt som jag rehabtränade med framförallt gummiband. Efter utlåtanden från sjukgymnasten, Oddsson (lärare på GIH) och en läkare så fick jag en kortisoninjektion i AC-leden. Injektionen hjälpte inledningsvis väldigt bra, nu har effekten avtagit något men det var absolut värt den fruktansvärda smärta den innebar.
Idag
Jag påverkas fortfarande av mina skador idag, främst axelskadan. Jag kan inte bära på axeln och inte sova på den. Jag har fått anpassa vikterna på pumpen och tar det försiktigt med vissa övningar (även om jag nu kan göra allt!). Jag får ont om jag tränat för mycket (det gäller både pump, combat, zumba och allt annat där man rör på armen…) och jag måste tänka mig för när jag lägger upp min träningsvecka. Troligtvis kommer axeln aldrig att bli som den var innan olyckan. Det är ungefär som när man stukat fötterna, ledbanden blir aldrig riktigt bra igen. Psykiskt så ligger olyckan kvar i mitt undermedvetna och idag när jag möter cyklister (speciellt när de kommer i nedförsbacke) så håller jag andan, stirrar på dem och är beredd att kasta mig åt sidan. De måste tro att jag är helknäpp!
Den 9e maj är det rättegång mot mannen som körde på mig, ”Vållande till kroppsskada” är åtalet, så vi får se vad som händer härnäst!
Senaste kommentarerna