Senast jag var på ortopedmottagningen på Karolinska var för att ta bort mitt gips efter olyckan. Idag, ett och ett halvt år senare, var jag där för ett utlåtande från en ortoped angående min högra axel som även den skadades i samma olycka.
Då axeln inte blivit bättre alls sedan olyckan (efter att de akuta skadorna läkt alltså) så fick jag äntligen möjlighet att göra en magnetröntgen för ett par veckor sedan. Såhär glad var jag, att jag äntligen skulle få reda på vad som var fel. Och även kanske få möjligheten att få den behandlad och bli kvitt den dagliga smärtan, kunna sova på den sidan igen och laga den skada som innebär begränsningar i mitt liv som instruktör.
Det var då det.
Svaret visade Artros i AC-leden och en ansamling av ledvätska som läckt ut. Lite svårt att veta exakt vad det innebär för just mig så jag fick självklart en remiss till en ortoped på Karolinska, och idag var jag alltså där.
Jag fick inget roligt besked. Inte alls. Det blir en operation.
Ortopeden gav intrycket av att vara kunnig och har nog varit med ett tag. Han gjorde en undersökning, förklarade röntgenbilderna, både från magnetrötngen och från den skelettröntgen som de gjorde på akuten. På skelettröntgen kan man tydligt se att nyckelbenet inte alls ligger på plats. Det var aldrig någon som visade dem och berättade det för mig då, även om både jag och sjukgymnasterna antagit att så var fallet. Han fick det hela att låta självklart med en operation, Nyckelbenet ligger inte på plats alls (subluxation av andra graden tror jag bestämt att han sa), artros och ett ganglion. Att det inte ligger på plats orsakar smärta och påverkar dessutom omgivande muskulatur (som alltid är mer eller mindre spänd på min högra sida). Inga nyheter där. Den tråkiga nyheten i sammanhanget är att operationen innebär att man flyttar på ledbanden i AC-leden och fäster dem (eller om det var ett av dem, kommer inte ihåg exakt) på ett nytt ställe på nyckelbenet, för att sätta det på plats. Samtidigt tar man bort den yttersta delen av nyckelbenet för att bli av med artrosen och så avlägsnar man ledvätskan som bildat ett ganglion (om jag förstod saken rätt).
Hade det inte varit för själva flyttandet av ledband så hade det varit en ganska enkel operation gjord med titthålskirurgi och förhållandevis kort konvalescens. Nu blir det inte riktigt så. Öppen kirurgi, total sjukskrivning i 6 veckor och sedan ungefär 3 månader innan jag kan vara tillbaka och lyfta armarna över huvudet. Det vill säga vara instruktör. Kan kanske gå fortare, med lite tur, men troligtvis inte.
Jag är så ledsen.
Självklart inser jag att det kunde varit mycket värre. Det händer mycket värre saker i världen varendaste dag än att jag ska genomgå en operation och troligtvis bli helt frisk efter att ha vilat i 3 månader. Jag inser också det. Jag har mycket att vara tacksam för i mitt liv. Jag vet. Men just precis nu så hjälper inte det. Det gör så ont och jag är så ledsen. Jag kommer inte att kunna instruera mina klasser och det kommer självklart att påverka mig ekonomiskt och fysiskt men framförallt kommer det att bli tungt mentalt. Att inte få instruera. Att inte få träna. Jag minns de 6 veckorna med gips och får riktigt ont i magen av tanken på 3 månader. Den där idioten på cykel skulle bara veta hur mycket hans dumhet påverkar mitt liv. Så totalt onödigt.
Troligtvis kommer operationen ske i början av sommaren. Framförallt för att sommarschemat på Sats innebär en reducering av klasser, och en minskning av kundtillströmningen på PT fronten. Då jag instruerar mellan 10-15 klasser i veckan så vill jag gärna undvika sjukskrivning under terminen och självklart hoppas jag på att vara hel igen till höstterminen startar. Det är planen.
Just nu gråter jag mest hela tiden. När jag väl fått bryta ihop och komma igen så kommer jag förhoppningsvis att se det positiva i att jag kanske kan bli helt lagad och smärtfri, även om det ‘kostar’ 3 månader av mitt liv som instruktör. Jag är (förhållandevis) ung och ett par månaders vila är ingenting i jämförelse med att fortsätta ha ont i den där förbaskade axeln i resten av mitt liv. Jag vet. Och som sagt, det händer värre saker i världen och jag kommer tillbaka. Känns bara så hemskt att jag just nu kan köra massor av klasser (även om jag har ont varje dag så är det oftast hanterbart) men att jag efter operationen inte kommer att kunna det under en period som just nu känns ruskigt lång. Det kommer att bli galet tungt och ta längre tid än jag önskar. Men det kommer självklart att gå. Jag vet. Det ordnar sig, och med tanke på hur läget är så är det väl bäst såhär. Att få hjälp.
Men. Just nu. Tårar.
