När olyckan är framme

Med jämna mellanrum så händer det mindre roliga saker på mina klasser. Med tanke på hur många jag kör varje vecka så är det ändå förvånansvärt sällan som olyckan är framme, vilket jag självklart är otroligt glad för!

Det vanligaste som händer är självklart att någon börjar må illa och smiter ut från klassen eller stukar foten (tack och lov har inget allvarligare hänt när jag instruerat!). Det där med fötter kan självklart bli lite olika beroende på hur allvarligt det är. Oftast kan personen i fråga få hjälp ut från salen och en medlem eller någon som jobbar på gymmet hjälper till att ta hand om skadan medan jag som instruktör kan fortsätta leda klassen. Även om det alltid blir lite konstig stämning efter att något sådant hänt.

I måndags var olyckan framme igen, tyvärr. Det var en deltagare som trampade rejält snett och blev liggande på golvet. I det läget finns nog alla mina utbildningar i ryggmärgen och jag ”pekade med hela handen” så att någon hämtade hjälp, jag knöt åt skon (som hon ville ta av sig), lyfte upp foten högt och placerade en annan deltagare hos henne medan jag avslutade passet (vi var precis i slutet ändå och jag bedömde att hon fick den hjälp hon behövde där och då iallafall). Sedan hjälpte vi henne att linda foten (som redan var rejält svullen trots att det endast gått ett par minuter) med tryckförband, ligga ner under en filt och slutligen ta sig hem.

Jag fick höra efteråt av både den skadade samt av en annan deltagare att mitt agerande kändes väldigt professionellt och tryggt vilket gjorde mig otroligt glad. Det är så man gärna vill uppfattas i den typen av situationer. Det finns ingen manual för hur man ska agera och det viktigaste i det läget är att den skadade känner sig trygg och omhändertagen. Beroende på skadans omfattning och andra omgivande faktorer får man självklart bedöma om klassen kan fortsätta, får ta en paus eller avbrytas helt. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver vara med om någon allvarligare olycka/skada.

För ett par dagar sedan skrev Åsa om appen ”Stukad fot” och jag tipsade deltagaren om den. Efter att ha kikat runt på den tycker jag att den verkar toppen (hoppas dock självklart att jag slipper använda den!).

Ha en fin (skadefri!) onsdag nu!

Nålar..

Det finns en första gång för allt. Idag har jag testat nålar för första gången.

Jag har nämligen haft lite problem med smärta på framsidan av höger axel den senaste veckan ungefär. Inte alls samma typ av smärta som innan eller efter operationen utan en ny smärta, annorlunda smärta, på ett nytt ställe.

Jag har turen att ha en kollega som är utbildad sjukgymnast (och väldigt snäll!) som gjorde en undersökning av axeln idag. Troligtvis är det ledkapseln som är stel och stram (kanske efter operationen) alternativt ett ledband på framsidan som bråkar. Kan vara en lindrig inflammation. Han har velat sätta nålar i mig tidigare (då var det knät som smärtade) men jag har vägrat. Tycker det verkar sjukt obehagligt. Min mamma är dock övertygad om att det hjälper mot en hel massa saker (beroende på var de sätts såklart) och jag kände att det var dags att testa. Framförallt för smärtlindring.

Obehagligt, en smula smärtsamt (framförallt den i handen!) men inte så farligt som jag trodde.

Hoppas att det har effekt och att vi har hittat anledningen till problemet. Nu efteråt känns det iallafall bra.

Återbesök

Jag har varit på återbesök hos ortopeden på Karolinska på morgonkvisten.

Jag upplever fortfarande att jag inte har någon kraft eller styrka i armen i ytterlägen (tänk bädda sängen, plocka fram porslin ur skåp, lyfta ut juicepaketet ur kylen) och det gör galet ont om jag till exempel försöker få på mig ett för tight linne (Sportbh:ar och dylikt får vänta ett tag till), målar mascara, reser mig upp ur sängen på ena armbågen eller dricker öl ur ett för stort (tungt) glas. Till exempel. Då har jag inte ens testat pump…

Ortopeden tyckte att det såg ut att läka fint både ut och invändigt (det han kunde känna och se när jag lyfte armen). Han förtydligade att jag kan göra vad jag vill så länge jag lyssnar på kroppen och inte får alldeles för ont. Det är trots allt en fraktur som håller på att läka där han har tagit bort en bit av nyckelbenet och musklerna som han lossade håller på att läka ihop. Det kommer att ta ytterligare ett par veckor (med rörelse och rehabträning) innan jag är på banan. Men ingenting är farligt. Ingenting är förbjudet. Smärtan är inte farlig. Idag, efter dansen igår, vaknade jag med en något stelare axel än vanligt och ett par värkande muskler runt omkring, men det känns bättre nu när jag rört på axeln ett par timmar.

Jag har förrresten ingen känsel i huden på utsidan av ärret, ovanpå axeln, eftersom att han snittade tvärs över nervtrådarna. Den trodde han dock skulle komma tillbaka såsmåningom.

Ärret är väl ingen skönhet direkt men jag tycker ändå att det läker ihop skapligt!

Det är bara att gilla läget. Det är en del av mig nu.

Vill ni se operationssåret?! (varning för ”äckliga” bilder)

Min syster fick mig att lova att skriva ut någon typ av varningstext i rubriken om jag skulle lägga upp äckliga (hennes ord!) bilder på bloggen igen. Hon höll på att svimma av detta inlägg, hon är lite känslig av sig. Om ni inte gillar bilder på sår så ska ni kanske hoppa över just detta inlägg.

Jag har varit på Sensia Hälsocentral (vårdcentralen) på förmiddagen och fått hjälp att lägga om såret, som snart är mer ett ärr än ett sår faktiskt. Jag och mamma försökte göra det själva men kompressen som låg närmast såret hade stelnat av blod efter operationen och fastnat ordentligt så vi vågade inte riktigt slita bort den.

Såhär såg det ut under plåstret…

Med hjälp av två sköterskor och stora mängder natriumklorid lossnade det till slut…

Det har läkt riktigt fint hittills. Även om hela området är svullet, hårt och ömt så känner jag ändå att det går sakta men säkert framåt. Fick nya strips (för att hålla ihop ärret så att det blir så smalt och snyggt som möjligt) och ett annorlunda plåster. Frankensteins brud…

Riktigt kul att se hur det ser ut tycker jag. Tycker att det är lite spännande med sår och sånt! Förra sommaren var det min brännskada som ni fick se läskiga bilder på (jag är bra klantig ändå…) och iår är det axeln. Jag undrar vad som ska hända nästa sommar?!

Vickar på tårna…

Har en galet spännande dag idag. Tänkte att ni skulle få den i bilder. Sjukt intressant. Jaaa, jag börjar redan bli uttråkad. Sa jag att jag ska vara sjukskriven i MINST sex veckor?! Jösses….

Är fortfarande hyfsat darrig av smärta så fort jag ställer mig upp eller försöker röra överkroppen minsta lilla, så jag tillbringar dagen i sängen. Det där med duscha, tvätta håret, lukta gott och så vidare är ingenting jag jobbar med för tillfället. Har väl duschat tillräckligt de senaste dagarna?!

Det är tur att man får använda mobilen på sjukhus nu för tiden förresten. Bra grej.

Efter min ljuvliga frukost imorse avhandlades diverse läkarsamtal och sjukgymnastträffar. Sedan fick jag en delikat lunch men kött, potatis och gräddsås. Sköterskan fick dessutom finfördela den så att jag kunde äta med vänster hand. Ser kanske inte så smaskigt ut, men ärligt talat, förvånansvärt gott!

Efter lunchen sov jag ett par timmar. Vaknade till och tänkte att det helt klart började bli dags för någon typ av smärtlindring, men somnade om igen. Nästa gång jag vaknade så stod det på bordet. Magi!

Igår använde jag den röda knappen som någon typ av akut-morfin-in-direkt-i-armen-larmknapp och annan-medicin-mot-illamående-knapp…

Idag använde jag den till detta…

Kaffe och glass!! Mumma!

Känns sjukt divigt att ringa på sköterskorna för att be om glass, som om de är någon typ av betjänter. Men jag bad snällt och är man sjuk så är man tänker jag. Lite lyx får landstinget bjuda på!

Så. Här ligger jag och vickar på tårna och tycker mer eller mindre synd om mig själv.

Vad har ni för er?? Händer det något spännande i verkliga livet?

Allt har gått bra

Jag överlevde.

Och allt har dessutom gått bra enligt läkaren som jag träffade nu på förmiddagen. Jag vet att många undrar hur det gick igår och hur jag mår idag, så här kommer en liten statusuppdatering för den som är intresserad.

Operationen genomfördes som planerat igår förmiddag, och det var lite spännande ändå. Även om jag var livrädd. Det var skönt att ha ett bekant ansikte med både innan, under och efter. En bekant till mig, söta E som läser till sjuksköterska, och var nämligen här på praktik. Väl på operation så träffade jag världens gulligaste narkossköterska som skojjade och lugnade mig på ett bra sätt. Tror bestämt det talades om både tequila och mojitos. Sedan kom narkosläkaren och satte någon typ av nervbedövning med hjälp av ultraljud (coolt att se!) och jag fick lugnande. Nästa minne jag har är att jag låg på uppvaket och hostade väldigt mycket. Mådde ändå helt okej och kunde ringa min mamma på förmiddagen. Det läskigaste igår var att ha en ”död” arm. Ungefär som tandläkarbedövning. Den bara låg där. Det kändes inte som en del av min kropp alls. I takt med att bedövningen släppte igårkväll så fick jag värre och värre smärtor och således mer och mer morfin vilket resulterade i kraftigt illamående och kvällen var jobbig.

Alldeles nyopererad…

Idag är smärtan värre men illamåendet bättre och det faktum att läkaren säger att allt har gått bra känns lugnande.

Själva operationen innebar att han tog bort det lilla gangliet, lossade en del av trapezius och deltoideus och sågade bort yttersta delen av nyckelbenet. Han bedömde dock att ligamenten var tillräckligt stabila och att han således inte behövde flytta dem, vilket var ett väldigt positivt besked. Detta gör nämligen att prognosen att jag kan vara tillbaka i september ser hyfsat bra ut.

Jag vet inte riktigt när jag får åka hem ännu. Ska prata lite med en sjukgymnast först och förhoppningsvis sluta vara så snurrig.

Första ordentliga måltiden sedan tisdag kväll. Har bara fått i mig lite blåbärssoppa och digestivekex tidigare.

Än en gång. Tack för alla kommentarer, sms och positiva tankar. Jag känner mig verkligen inte ensam vilket var en av mina farhågor. Nu är det gjort iallafall och om ett par dagar kan jag börja blicka framåt. Just nu är det bara hantera smärtan och alla spända muskler som står på agendan. Jag bloggar dock gärna. Dels för att det är trevligt att ha er med på resan och dels för att jag vill. Det är inte så att jag har så mycket annat för mig. Bloggen kommer, som ni förstår, inte att innehålla lika mycket träning som vanligt de närmsta dagarna men läkaren har ordinerat ”fri mobilisering av armen utefter vad smärtan tillåter” och benen är det ju inget fel på. Jag ska nog snart vara igång igen. För min egen skull, för läkningen och för min mentala hälsa. Även om både armhävningar och chins får vänta ett antal månader.

Ha en fin dag nu!!

Operationsdags…

Jag har varit vaken ett par timmar nu. Lite småsvårt att sova måste jag säga och det här väntandet är ju helt värdelöst. Har duschat igen, fått på mig en operationsskjorta och håret är flätat och klart. Lite smått skakis skulle man kunna säga.

Tänk att en så liten knöl kan ställa till så mycket problem…

Att gå från att ha en fungerande axel med måttlig smärta till någon typ av skadat tillstånd med troligtvis mer smärta och stora problem att använda höger arm (japp, högerhänt) känns lite knasigt. Som att göra våld på sig själv. Även om jag vet att det är bäst i längden. Riktigt redo blir man nog aldrig för en sånhär grej.

Nu börjar det närma sig. På allvar.

Tack för era tummar och positiva tankar. De är guld värda!

Nu kör vi.

(Om de nu bara kan komma och hämta mig snart…inga förseningar, tack.)

Inskrivning.

Jaha. Då sitter jag här i min egen lilla svit på ortopedavdelningen på Karolinska. Känns lite för nära nu. Lite för verkligt. Allt på grund av att en full kille på cykel körde på mig för snart två år sedan. Onödigt.

Jag blev inskriven idag och operationen är planerad till imorgon bitti vid åtta. Det känns som om tiden gått galet fort sedan jag gjorde en magnetröntgen och fick ortopedens dom i slutet av januari. Det är bara att hoppas att kommande månader går fort de också. Sjukskrivning och rehab. Men sommar, sol, glass och semester också. Faktiskt.

Nästan lite som att gå på konsert dethär med sjukhus…

Fick till och med kroppsmålning…

Känns hyfsat viktigt att de sticker kniven i rätt axel. Och det blir en kniv. Ingen titthålsoperation. Så tur hade jag visst inte.

Nu har jag iallafall duschat med en äcklig tvål för andra gången och håret är som svinto och huden alldeles torr. Imorgon bitti blir det en dusch till. Tjolahopp. Tänkte det kunde vara intressant för er att veta…

Är lite sugen på att ångra mig och rymma lite just nu faktiskt. Men egentligen så vill jag leva ett liv utan smärta och då är väl ett par månader ett billigt pris. Egentligen.

Vi får väl se när jag kan uppdatera här nästa gång. Nu ska jag iallafall dricka min gainomax (våga vägra vara hungrig , så länge som möjligt iallafall ) innan det är dags att fasta och försöka sova en smula. Även om det känns omöjligt just nu. Fick lite smått panik förut och gjorde tre set armhävningar à 20 stycken här innan jag insåg att jag var knäpp och slutade. Tillfällig sinnesförvirring och allmän dårskap. Nu är det djupa andetag som gäller istället.

Så. Vi hörs då. Positivt tänkande och ett par hårt hållna tummar imorgon skadar inte.

Puss på er och tack för all kärlek och omtanke!!

Kallelse till operation

Nu är det bestämt. Om fyra veckor kommer jag att sitta här med en nyopererad axel.

30e maj. Det är då det händer.

Att öppna brevet och få en planerad operationstid var lite som att få en käftsmäll av livet. En kalldusch. Helt plötsligt känns det väldigt verkligt, väldigt nära.

Nu börjar jobbet för att förbereda sig mentalt. Puh.

Om ni vill läsa om olyckan som ledde till att jag nu ska opereras kan ni göra det här och lite om min magnetröntgen och besök hos ortopeden kan du läsa här. .

Det måste bli bra. Det bara måste.

Besök hos kiropraktorn

Idag var det hög tid att besöka min grymma kiropraktor Daniel Ahlstrand på Rygg & Rehab, då jag haft riktigt ont i nacken och mellan skulderbladen ett par dagar nu. Det där med nackspärr sker med jämna mellanrum, senast var i julas, och det är alltid lika obehagligt och smärtsamt. Jag är helt övertygad om att det i grund och botten beror på min axelskada som gör att jag snedbelastar kroppen, vilket i sin tur skapar låsningar och spänningar i muskulaturen.

Efter ett par knak och knäck, upplåsningar, mosade triggerpunkter och uppmjukningar senare är jag som ny. Eller kommer att bli iallafall. Just nu är jag mest öm och vimmelkantig.

Jag skulle självklart behöva rehabträna och rörlighetsträna, inte bara axeln utan även skulderbladsmuskulaturen. Men det får faktiskt vänta till efter operationen. Jag (och min kiropraktor…) tycker generellt att man bör behandla orsaken till smärtor men för tillfället får det duga att behandla symptomen.

Det där med att gå till kiropraktorn är ingen skön upplevelse alls, så det är tur att han är duktig på sitt jobb. En riktig pärla den där Daniel!