One of those days…

Idag har varit en sån där dag, ni vet. Vi har dem allihop med jämna mellanrum. En sån där dag när jag har känt mig lite mer mänsklig än vad jag tycker är helt bekvämt. Mycket dumheter idag.

Jag bestämde mig redan igår för att det skulle bli en seg och långtråkig måndag. Hur smart var det då?! Med den inställningen så blev givetvis dagen just precis det. Dumt.

Trots att jag vid upprepade tillfällen har konstaterat att jag inte får nåt gjort om jag inte har en plan så startade jag dagen utan plan. Ineffektivt som tusan och lätt att undvika. Men icke. Dumt.

När jag gick ner för trappan efter min första kund imorse så missade jag nedersta trappsteget och trampade galet snett. Det gjorde snuskigt ont. Men jag lindade foten innan jag hunnit resa mig och kunde stödja på den direkt så det är absolut ingen fara. Typiskt onödig grej att göra dock. Dumt.

Jag gick direkt hem och slängde upp foten i högläge, för säkerhetsskull. Och somnade en timme. Sen bokade eftermiddagens kund av, så jag låg kvar. Dagen blev givetvis om möjligt ännu segare än innan. Dumt.

Jag insåg där jag låg i sängen (och lät tiden gå utan att ens försöka jobba…) att lönen som jag får denhär månaden är i absolut minsta laget och ifrågasatte mitt val av jobb. Fast jag vet att det är helt och hållet mitt val och dethär jag vill göra nu. Tryckte ner mig själv och mina val i skorna var precis vad jag gjorde. Dumt.

Jag hade dessutom hemlängtan och moffade in lösgodis. Mest för att jag tyckte synd om mig själv. Noll karaktär. Sen när hjälper socker och skumma tillsatser mot nedstämdhet liksom? Nej, just det. Dumt.

Så. Jag kan konstatera att dagen har bestått av en hel massa dumheter (som lätt hade kunnat undvikas och som egentligen inte är så illa men just idag kändes det så), tokiga val och total avsaknad av jävlar anamma. Och jag har helt och hållet mig själv och min inställning att skylla.

När jag väl pallrade mig upp ur sängen och åkte ut till IBM var jag toktrött. Att dansa med mitt underbara gäng därute ger dock alltid en massa glädje och dagen kändes genast lite bättre. Och ytterligare bättre kändes den när jag levererat en svettig SH’BAM® till gänget på Stadshagen. Insåg lite varför jag älskar det jag gör och vill satsa på det just nu.

Foten var lindad under båda klasserna och jag behövde inte ens smärtstillande så den är det ingen fara med alls. Värker lite nu men det borde ordna upp sig med vila hela natten. Att ramla ner för trappor är en typiskt dum grej att ägna sig åt när man lever av att kunna använda kroppen.

På vägen hem från Stadshagen pratade jag med Soffan och lyfte frågan kring om det egentligen var riktigt nödvändigt att publicera ett deppigt, trist, tråkigt, totalt meningslöst inlägg om min typiskt mänskliga, dumma, trista dag. Svaret blev rakt och ärligt. ”Japp, det kan behövas. Du är ju faktiskt inte alltid så förbannat positiv och glad som det verkar, du har ju också dåliga dagar ibland. Men ge f*n i att avsluta det med något äckligt, kräkframkallade, klämkäckt ordspråk eller nåt sånt skit som att ‘imorgon är en ny dag’, eller nån sån positiv smörja som du brukar skriva. Låt det vara mänskligt bara. Jag ser fram emot att läsa det iallafall.” Gotta love her. 😀

Så. Inget äckligt klämkäckt avslut. Bara one of those days…

Godnatt.